Fredrik Eriksson: Bas, körsång och synth

BAND
Pittis Fittipaldi
Kartoffel Menshen Trio
Voltran Force
Groovy Hate Fucks
Spermblaster
Kenny Baker All Star Quintet
Blonk
Red Furniture
La Masa
Love is All
H.I.B.

ARBETEN
Kyrkogårdsarbetare
Paketsorterare
Kopieringskung på A-kassa
Mjölpaketerare
Telefonförsäljare
SO-Lärare
Hemtjänsten
Musikjournalist

SKIVOR
Television ”Marquee Moon”
Hüsker Dü ”Zen Arcade”
Sonic Youth ”Bad Moon Rising”
Gang of Four ”Entertainment”
The Jam ”Sound Affects”
The Clash ”The Clash”
Slint ”Spiderland”
My Bloody Valentine ”Loveless”
Trumans Water ”Godspeed and Punchline”
Ornette Coleman ”The Shape of Jazz to Come”
The Fall ”Live at the Witch Trials”

FILM
”Sven Klangs Kvintett”
”Amarcord”
”Smultronstället”
”Pretty in Pink”
”Kids”

BOK (efter 1950)
Thomas Pynchon ”Gravitationens Regnbåge”
Hanif Kureishi ”Förortens Budda”
Donna Tartt ”Den hemliga Historien”
Paul Auster ”New York-Trilogin”
Jack Kerouac ”På drift”

STJÄRNTECKEN: Lejon

En recension av en skiva som tyvärr kom bort när den skulle publiceras, texten alltså. Skivan är bra egentligen, även om jag trasslar in mig i onödiga resonemang och brer på alldeles för mycket. Så egentligen är det bara att köpa och lyssna. /F

LIARS
”They Were Wrong So We Drowned”
Mute/Playground

Om New York-bandet Liars förra skiva They Threw Us All in a Trench and Stuck a Monument on Top var ett vackert slammermöte mellan handklappsmaskiner, Gang of Four och Chicagos hårdaste postrockare, är uppföljaren någonting helt annat. Visst finns fragment kvar, någon koklocka, en fräsgitarr och funkiga trummor, fast sådär hårda och osvängiga som liksom själva definitionen av hur trummor lät 2003, men det är bara brottstycken och trasor kvar. I stället tornar sig en svart sumpmarksmystisk noiseprogg upp, späckad med ockultism och svarta munkkåpor. Vi har förflyttat fram något år på åttiotalet och upptäckt den tidiga industrirocken, Throbbing Gristle, SPK och Cabaret Voltaire tvistat runt bland drakar och demoner och annan naturromantisk gotik.

Det tog någon vecka innan den första chocken lagt sig. Det där med häxor och djävlar är inte riktigt det som ligger mig varmast om hjärtat. Samtidigt som det känns fullkomligt logiskt med tanke på den faktiskt så ickeurbana musikaliska traditionen de återupplivar. Monotonin, bruset, pratsjungna ramsor, etniska 23 Skidoo-slagverk hör inte hemma på trendiga klubbar ibland svettiga designerjeans, utan på landet och i småstaden. Liars äcklar och sätter tvångströja på samplade trummor, drar sig inte för att överdriva vindar och burkiga naturljud men knyter ändå samman det med New Yorks långa tradition av överdrivet avantgardistiska punkare (Sonic Youth). Vad jag har i öronen är lika komplext och förvirrat, fylld av kontrasterande referenser som det är precist och självklart. Gränsen mellan obehaglig pretentiös artyrock och förvånansvärt innovativ genialisk samtidspunk är numera upplöst.

En exposé av gotik och gammalindustri är väl precis det som passar oss meningslösa, här står man igen med en öl, figurer i den fula och hemska, av information sönderbombarderade, storstaden. Vi kan behöva kyrkklockor, fågelkvitter, en absintstinn Keatsdikt och Allan Poe för att fjärma oss. Kanske också symfoniska avantgardbrus ifrån träsken, trasig postpunk och Liars They Were Wrong So We Drowned.